i efterdyningarna efter han
med dubbelnamnet och dialekten
en skugga kastad över det som är
istället för det som kunde blivit
utav dessa få dagar som lyckan flyktigt flimrande
men försvann lika abrupt som huvudet från giljotinen
jag ligger på knä och håller det blödande
i mina kupande händer
vill inte tänka på morgondagar

men jag tog mig igenom det utan sockerinjektioner
med rakare rygg och ett hårdare tag
om mitt trängande hjärta som viskar "långsamt nu..."
hud, hud som knottras, febriga kroppar i natten - KOM!
försvinn inte i horisonten, jag når inte, når inte dit
solen bränner så när jag vill rida på den

stampar i trygga vatten
andas med de skalpande vågorna
"långsamt nu..."