Scenen startar i mörker, tänkte han när han öppnade ögonen den första dagen.
Tänk om livet vore en teater, då hade kaffet redan varit tillagat av någon i kuliserna.
Hmm... Kuliserna? Kulisserna är det väl?

Tanken slet sig och ögonen slöt sig. Dags för morgonbönen, tänkte han utan någon speciell vilja eller ovilja. Knotiga fingrar flätades samman under ett varmt täcke av segelduk och halm. I mörkret, i sängen, i tystnaden viskade han de ord han uttalat om och om igen i åratal... utan att riktigt veta varför.
- Du, du är allt en god gubbe. Ser du mig härnere? Finns jag ens för dig?! Jag tänker inte be dig om någonting... aldrig mer! Men du, vem fan är du att styra och ställa så där?! Jag är inte din jävla slav. just det... skulle du kunna se till att världen blir lite mer osjälvisk? Det är fan bara jag som tänker på mig!

Personligen så tror jag att han skulle bett om lite viktigare saker om han hade vetat vad som komma skall. Ett gott liv kanske? Eller, ja... Liv... och mer av det.

Men det är inte han denna saga skall handla om, vålnaden satt ovanför och skrattade. Lyssnade och skrattade. Precis som alltid, tänkte vålnaden medan han klippte och skar ut fina mönster i mannans själ. Allt har en väg att falla, du skall slitas i stycken när jag är färdig med dig.

Det var alltid mörkt på den tiden. Allting var svart eller mörkgrått och trist. Det var som om ögonen hade gett upp allt hopp om att se färger tills färgerna helt försvann och ljus blev mörker och mörker var allt som fanns kvar.
Av ren tristess föll världen in i en dvala och år av drömlösa nätter flöt förbi snabbare och snabbare, dagarna var alltid där... dock mer som ett nödvändigt ont fyllt av repetitioner för att säkra att nästa morgondag skulle visa sig.

/