telefonledningarna som lakritsremmar
genom natten varifrån affärsmännen
och fåglarna lyfter med sina vingar och
paraplyer medan han kysser bort solur
och saxofoner från mina läppar

jag står i tacksamhetsskuld för det

i sängen intill järnvägen lägger jag
patiens tills det inte längre gör ont
och farsan står bakom och ler sitt
travbaneleende