Inuti eldstaden sprakar en falnande eld.
Väggarna är täckta av gult från åratal av rökning.
Det är sprickor i taket och hål i golvet
men värmen finns därinne någonstans.
Som en symbolisk mur mellan då och nu.
Med en yttervägg av tegel och en asfalterad uppfart,
väggen är grön av klängväxter och fläckad av tiden.
Mitt på uppfarten står det gammal rostig bil,
hjulen är tomma på luft och färgen har lossnat från sidorna.
Rosten undertill skymtas om man tittar noga
och inredningen är möglig och fallfärdig.

Du talar tyst när du väl talar nu
- glöm bort det nu, det är gammalt... trasigt... dött... livet går vidare.
Hon styr mig, leder mig... manar mig framåt... släpar min rullstol bortåt.
Jag vill skrika men... hon har rätt.
Det finns ingen plats för det åldrande nu...

Året därpå la en moderatpolitiker fram en motion,
ett förslag om att återinföra ättestupan.

Den blev nedröstat med två rösters överhäng
och det blev stora rubriker i tidningen.
Läsarna hade förväntat sig aktion mot de \"frätande äldre som vägrar dö\"...

Året efter gick förslaget igenom
i morgon ska jag dödas.
\"Humant\" kallade de mordet.
\"Smärtfritt\" sa de...

Jag är inte rädd längre,
man måste rätta sig efter det moderna samhällets regler.

/