I blomsterbutiken på andra sidan gatan
trängs pensionärer varje morgon
köar mammor vid lunchtid
och ungdomar innan stängning.
Från mitt fönster på första våningen
betraktar jag varje dag spektaklet.
Folk yllermyllrar där inne
och kommer ut efter långa stunder
med blommor och smyglysande ögon.
De går hem som solar i mörkret
små glädjebollar i mitt december
och jag måste bara undra
vad det är för lycka de hittar där inne.
Så när jag har ätit upp min gröt
med hemlagad lingonsylt en morgon
måste jag gå dit, beblanda mig
med Frölundaborna i deras högborg.
Och jag möts av ett mummel
ett enträget surr
som utsöndras ur själv luften.
Då ser jag älvor som kryper ut på alla blad.
Små vingklädda varelser öppnar tusentals dörrar
i tusentals stjälkar och attackerar mig
med förföriska leenden.
De stäcker ut armarna mot mig och viskar:
”Ta med mig hem.”
”Ta hand om mig
så ska jag ge dig all lycka i världen.”
Och jag smälter i en pöl av hämningslös
kärlek till de små vingklädda i tusentals färger.
Utan något val i världen måste jag visa dem
vilken vacker lägenhet jag har
visa dem vad jag går för
att jag kan ta hand om dem som mina egna barn.
Så många krukväxter jag kan bära
får följa med över gatan och bli varsamt placerade
på utvalda platser i min yttepytteetta.
Sedan kan jag sätta mig mitt på golvet
och hänfört lyssna på det nyfikna tjattret
känna vingslagen pussa mig på kinderna
veta att jag äntligen har någon att ösa min kärlek över.
Och bara en vecka senare
en solbadad dag
när jag kommer hem och öppnar fönstret på glänt
släpper in några minusgrader
för att vi alla ska kunna andas lite djupare…
flyger varje liten vingklädd varelse ut.
Tusentals färger lämnar min yttepytteetta
och tar små tussar av min kärlek med sig
lämnar mig kvar med döende krukväxter.