Det gnager i mig, frågan och det jag tror är dess oundvikliga svar.

Nuförtiden ska man helst inte oroa sig för någonting,
eller, man får oroa sig... fast, man borde aldrig yttra sig.
Det gäller speciellt om man oroar sig för någonting diffust,
eller någonting genomsyrat av känslor.

Dock är det nästan lag på att oroa sig för saker man inte har en chans i helvetet att förändra.

Jag kan inte oroa mig för allt längre, det blir för mycket.
Jag kan oroa mig för mig själv, mina vänner och min familj.

Då jag var yngre oroade jag mig själv till ett tillstånd av total apati.
Hur fan kunde man tro att man inte tog skada av all denna koncentrerade oro man satte i sig utan hämningar.

Nej, jag säger inte att man ska ge upp.
Alla människor räknas.
Alla... utom det egna jaget.
ibland känns det så. Man glömmer bort sig själv
och sedan överkompenserar man i åratal utan en tanke på någon annan.

Man... men fan, jag.
Jag överkompenserar.

Jag är
i grund och botten
ingenting annat
ingenting mer
än en
människa
som säger
förlåt
om och
om igen

/