det vackra skrämmer mig, det förföljer mig och dödar mig
i min verklighetssyn, i mina halvkvävda ögon
jag kan inte se dig, du får inte existera
du, det vackra som ett subjekt
månen är det vackra, stjärnorna och havet
i stiltje finns det vackra i dvala, i storm... i verklighet
det mörka är det vackra, det kvävande och gnagande
det infiltrerande och krävande
men inte i ett leende, inte i ett öga
inte i ett bröst eller ett lår
det vackra är det totala, det genomsyrande,
det fullkomligt hela,
bitar av det vackra kan vara enastående
med det vackra i enastående bitar är aldrig alltid vackert
ett solblänk på en spegel kan vara det vackra
som en del av en ny helhet
solen kan vara ful och odräglig om ögonen som ser inte vill se den
men ändå vacker i helheten när minnet avspeglar bilden
jag vet det vackra för mig, jag har mött mina ögons syn av det vackra
varje dag ser jag dig igen och igen, i blänk, i tystnad, i ord och i bild
det vackra är flytande för mig, nedslående och förintande
en spegel är vacker i sig själv, utan mig i den
det finns det vackra, det underbara, det förvildade, det drömlika, det otroliga, det förljugna, det förstörda, det förlorade, det ovärderliga, det oväntade och det väntade...
och i en vacker helhet är allt samma sak, i fragment
men alltid, för mig, på distans och ogripbart
i närhet slukar och sluter mitt eget mörker in det mesta
... det vackra blir grått i närhet... för den som är grå i synnerhet

/