Augustisolen stiger upp alltmer
och lyser genom bladen ner mot marken.
En snigel klättrar från sin blomstjälk ner,
han tar det sakta - är inte så stark än,
och säger när han vitt omkring sig ser:
”Nu ska jag ut och utforska i parken!”
Och någon stans uti vårt långa land
så slajmar Snigel fram på egen hand.

En nyckelpiga ligger på sitt skal.
Den är helt fast, som smådjur är på rygg.
På cykelvägens mitt, en så fatal
sorts händelse; där är den inte trygg!
För cyklar viner fram. Och hjärnan mal
hos Snigel om att ”världen är så stygg…”
Och någon stans uti vårt långa land
får Snigel lov att stanna upp ibland.

Men Snigel är rätt feg och vägar långa.
Och nyckelpigan är så långt, långt bort.
Dessutom finns här insekter, rätt många,
av snabbare och modigare sort.
Men ingen gör nåt, ingen här vill fånga,
och bära lilla Nyckelpiga bort.
Och någon stans uti vårt långa land,
där står en snigel stum vid ödets rand.

Men snigeln, ädel, fattar ett beslut,
och gör som hjälten uti mången sägen.
Helt samlad den (som snigel) ilar ut,
så fort som glidas kan till mitt på vägen.
Han kämpar på minut efter minut,
till platsen där den röda är belägen.
Och någon stans uti vårt långa land
står plötsligt hela världen uti brand.

Ett grässtrå vajar lugnt i vindens brus.
En humla lättar stillsamt från en gren.
En cykelplinga hörs bland bladens sus
och däck som rullar mot en väg av sten.
Det blänker på ett ensamt snigelhus.
Augustisolen sänker sig så sen.
Och någon stans uti ett fjärran land
skall Snigel slajma fram på egen hand.