Jag har funderat på att ta ett tystnadslöfte,
vore det inte underbart?
Att ha någonting att peka på när man håller käften stängd,
det vore en sann lycka.

Inte för att ett löfte skulle förändra någonting,
nej, tystnad är redan nu min drog.

Jag kunde gå en dag, två dagar, en vecka eller två
utan att yttra ett ord förut.

Det var så vackert att jag ville sjunga...
... fast det kunde jag ju inte... jag var ju tyst.

Speciellt vacker är den där obekväma tystnaden,
den som inte hörs i samtalsavbrottet mellan två som gillar varann.
Det finns ingen starkare tystnad än den som kommer ur att man har så mycket att säga att orden dödar varandra.
Tiden vet om detta och hjälper till.
När tystnaden räcker en evighet, det är då man ska lyssna... verkligen höra.

Det vore väl drömmen...
att ha någon så nära att ord är värdelösa...
någon man kan dela en dånande tystnad med
utan att någon säger något trivialt för att bryta den...

som en vacker död är livet i själen
inget beständigt eller obeständigt
bara den flytande tanken
dess värld och
dess icke-värld

/