Jag irriterar mig så förbannat på en skugga som aldrig rör sig.
Måste den vara så tydlig i mina ögon?
Försvinn då! Sätt fart mot något och sluta slicka asfalten.
Gråtandes ser jag bort.
Tårarna smärtar som en piska mot mitt ansikte
och
mitt hjärta dunkar hårt av sorg.
Dunk! dunk!, jag är så rädd!
Är inte jag värd att få gå vidare,
få leva ett normalt liv
och
bara känna mig levande som ni andra?
Jag ska inte ta eran lycka,
jag lovar!
Jag vill bara få ge mig själv något lyckligt att le över.
Snälla hjälp mig att tända ett ljus åtminstonde,
så jag kan se och kanske få se mig själv le för första gången.


/Mikael Haaparanta