Stilla uppvaknande. Lika insvepta i dimma som de frostbeklädda träden mot fönstret. Din arm beskyddande runt min midja, ett ögonblick i stilla frid. Hopflätade ben likt Venedigs gator. Fullt öppen kanal mellan våra tankar, ansikte mot ansikte vet vi allt. Din hud mot min, mjuk som en kliché stramar det vid min kind. Dina andetag visar att det inte är en dröm när de stilla flyger över mina läppar. Luft i mina lungor, som levnadsbevis för min existens. Andas. Dina läppar faller i mina när luften strömmar ut, och jag kan känna din smak. Kämpandes emot impulsen att kyssa dem, igen och igen. Tills solen faller på oss, mitt i denna mörka månad.
Du vaknar till, drar stilla handen i cirklar, smeker över min rygg, drar mig närmare. Ögon är överflödiga, vi behöver inte se. Tillsammans i dimman finns bara vi. Din läpp ligger fortfarande mellan mina och jag kan inte låta bli att suga åt mig all känsla som omsveper oss i detta nu. Stilla. Din läpp vibrerar svagt, snälla låt oss inte dö. Din hand letar sig upp i min nacke och leker med nackhåret. Cirklar. Impulsen växer sig starkare i varje nanosekund. Rädsla för att bryta isen. Uppmjukning i nacken, smälter stilla. Jag letar mig uppåt, min tur att stilla leka med ditt hår. Virar långsamt dina lockar runt mina fingrar. Utökar leken, nafsar i din nacke med fingrarna. Större cirklar, drar känsligt fingrarna över din rygg. Vi vet att vi båda gillar det.
Det är oexistens mellan oss nu, inget kan rymmas där, vi har fyllt alla tomrum. Hela din kropp trycks mot min, jag kan känna dina bröst mot mina när din lukt tränger sig in i mina porer. Du är överallt hos mig, du är mig. Impulsen blir för stark, jag kysser dina läppar,
och låter ögonblicket bestämma.