Jag minns en dröm jag hade för länge sedan, åratal sedan.
Världen brann men ingen brydde sig.
Människor gick ut och in ur eldsflammor och brann sakta ihjäl,
alltid med ett leende på läpparna och ingen sa adjö.
Jag måste ha stått och sett på, kanske brann jag med, jag minns inte.
Men jag såg inte mig någonstans, bara eld och artiga människor.
Män med gammaldags hög hatt och rock smälte sakta samman,
fyra blev en och sedan föll de alla ihop i en hög som brann i blått.
De talade lugnt och långsamt i ord jag inte förstod,
som om de visste någonting, någonting viktigt jag redan borde veta.
Himlen var fylld med svart rök och stora vita frågetecken.
Jag kände mig så liten, som när jag gick i skolan och skulle skriva på svarta tavlan,
jag tror jag skakade och svettades som då.
Framför mig stod plötsligt en stor svart björn som öppnade sig,
ett blixtlås ner och en mindre björn föll ur.
Sedan föll världen bort och jag var i ett mörkt rum,
golvet var täckt av någonting kladdigt, jag kunde inte röra benen.
Jag visste att jag var fast i någonting men det spelade ingen roll,
eld ringlade som ormar mot mig.
Det gick så sakta, som i slow-motion.
En hand tog tag i min nacke bakifrån, pressade hårt
och lutade mig framåt mot elden.
Det var vackert och plötsligt föll jag framåt.
Liggande på mage kände jag eld dansa som insekter på min rygg.
Det kändes som en gåva.
Sedan väcktes jag av Annika Lantz i P3...
Hon skulle just lämna över till nyheterna... det var någon olycka eller något.
På någon bro... eller i någon tunnel någonstans.

/