Det kommer alltid vara så här
jag lovar
Vi växer bara
till imitationer
av vad vi en gång var
För hjärnan inbillar sig
tror att vi växer
att någonting förändras
att vi som kameleonter
anpassar oss till våran miljö
Men nej kan jag säga
vi hittar bara ursäkter
åt varför vi inte orkar hålla fast
och känslor svalnar
för att växa ifrån varandra
hur går det
när vi aldrig ens suttit ihop?

Och som varje dag
och som dagar att komma
släpar jag mig fram
med det tunga bagaget jag kallar upplevelser
på ryggen
Bussen är sen
och tårna fryser
men varför spelar det någon roll
när ursäkter som gällde
rinner ut i sanden
och blir en öken av lögner?