Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En skata och en jag

Världen färgas rosa, orange
himmelen speglad i vattenpölar
av borttöad snö

En liten blå träpall
som ingen vet var den
kom ifrån
Färgen har flagnat och
avslöjar naket, slitet
trä

Nog sitter jag där på pallen
med mitt blonda hår klistrat
mot pannan
genom kallsvetten
och mascararänder på kinderna

Jag skulle ha köpt vattenfast
om jag visste

Blundar för några sekunder
och när jag öppnar dem igen
så är himlen svart
Hela världen förändras
mitt framför mitt
tårfyllda synfält

Och vad gör jag
jag sitter på en pall
helt hjälplös
det är lite komiskt
nästan
En fågel, en lite
vanvårdad skata sätter sig
helt orädd och djärv
brevid mig

Jag ler lite samtidigt
som jag tittar in i skatans
svarta ögon
och ser så mycket
av mig själv

Natten är svart
och jag undrar om skatan ser mig
Vem ser mig
viskar jag och skatan
flyger skrämt iväg



jag ger upp



.







Fri vers av RutigKjol
Läst 271 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-12-22 14:38



Bookmark and Share


  Felzu
Herregud, hur kan du skriva såhär bra?

\"det är lite komiskt
nästan\"

Jag förstår precis ditt \'nästan\'. Du får en att känna med i dina dikter. Man förstår faktiskt. Hur bär du dig åt, människa? <3

Jag älskar slutet också. Du skriver så.. jättebra, bara. Vackert, underbart, vad du vill.
Du skulle förtjäna en såndär milslång kommentar nu, men jag fick en gitarr i julklapp och jag har spelat så mycket att vänster hands fingrar värker. Så jag kan inte skriva ordentligt. Men vackert ändå <3
2007-12-26
  > Nästa text
< Föregående

RutigKjol
RutigKjol

Mina favoriter
En narr i sorgsen takt.