"Lilla Nalle stanna hemma.
Säger hon med anspänd stämma.
"Fyra söner har vi här
och tvillingarna vingligt går."
"Var ej rädd min Sonja kära.
Krigets slut är mycket nära.
Snart är jag tillbaks igen."
Från kinden stryker bort en tår.
Snart han avser återvända.
Stryker bort en oros tår.
Hemmets strand han säkert når.

Isen är vid stranden bruten.
Vintern rasar omkring knuten.
Där en sista gång han ser
hur vinden smeker hennes hår.
Ragnar tvekar nära hagen.
Resolut han höjer kragen.
Frosten tinar, marken blommar,
fasans slut man ser i vår.
Tjälen går ur marken snart
och krigets ände möts av vår.
Innan dess han stranden når.

Nynäshamn sin drottning känner,
vit och lång med många vänner;
S/s Hansa guppar lätt
i vikens brus där vågor rår.
Åttiosex på skeppet kliver,
undrar hur den resan bliver.
Mässingsglans, mahogny, valnöt,
ack, hur skön hon för dem står.
Matsalsbord för fyrtio gäster,
rik och skön hon för dem står.
Hoppas att hon Gotland når.

Natten ligger svart och blind
när alltmer tilltar sydlig vind.
Då armékapten Mohlin
med vännen Ragnar sjukan får.
Delar piller för att sova,
gungar i sin skepparstova.
Thuresson på öppna däcket
fryser när han vakten står.
Blinkar åt ett annat skepp
och huttrar där han vakten står.
Genom kläder kölden når.

Morgontimman flaggan ser
för skrovet landets färger ger.
Fredligt reser Hansa genom
egna vattens kalla kår.
Mörkt i djupet ruvar döden,
släcker liv och släcker glöden.
Ubåt ser sitt offer ovan,
stiger sakta, ytan slår.
Mogilevskij skymtar flaggan,
blod på händer ytan slår.
Skjuter när han ytan når.

"Gissar vi kört på en mina,
kvickt på däck där vinden vina!"
Ragnar väcker vän och skyndar
upp på däck där döden går.
Stilla, skeppet slutat gunga,
dövad verkar havets tunga.
Krossat glas den tystnad häver,
kvinna skriker ut sitt sår.
Golvet börjar sakta luta,
ropet skräck i hjärtat sår.
Vän Mohlin till däcket når.

Vatten stänker salt på kinden,
köld i natten, is på vinden.
Fören saknas! Mörka vågor
upp på livbåtsdäcket går.
Innan havet motorn söver
lyser ännu lampor över
Båda männen när de tar
en stol och flyr på böljans bår
På sin stol de hittar Thures-
son där ock på böljans bår.
Kämpar och till livbåt når.

Röster hörs i mörkra fjärran.
Män i livbåt ber till Herran.
Sökljus går men slocknar sedan.
Än en gång dem vågen slår.
Stela, två en flotte hittar.
Ragnar tänker att det kvittar,
Hamnar på en liten låda
när en dimma männen når.
Hur de ropar, Kom till oss!
När tjock den dimman männen når.
Ragnar inte flotten når.

Hemma sover barnen drömmar,
havet river deras sömmar.
Hemma vakar Sonja vid
sitt fönster när hon då förstår.
Tårar i hans ögon sköljer
vägen som hans längtan följer.
Aldrig skall han se dem växa
upp och bli till mannaår.
Nu han ser sin kära bli
en änka i hans mannaår.
Om han blott den flotten når.

Vinden driver honom bort
och vännens röst av gråt blir kort.
Hemma ser han henne vänta,
vita fåglar henne når.
Tjockt i halsen, tanken hisnar,
klart han ser hur livet vissnar.
Sänder hem en krossad hälsning,
hoppas de hans önskning får.
Ger dem så sin sista gnista,
hoppas de hans kärlek får.
Själv den stranden aldrig når.






(1944 den 24e November kl 5:57 sänktes s/s Hansa

84 människor förliste. Endast två män överlevde. Varje år därefter återförenades de hos änkan för att hedra Ragnars minne. Det var åtta månader till krigets slut. Bilden visar Thuresson och Mohlin när de räddas i Visby. Skildringen skrev jag utifrån deras minnen samt de detaljer man hittat efteråt.)