Ty hon tog frivilligt på sig bojorna
i okunskap och rädsla för övergivenhet

Ensamheten verkade som den självklaraste
följeslagare
ovetandes om fängelsets nyckelhållare

Hon levde ett torftigt liv
på smulor av självisk kärlek
och saknad
instängd i sig själv

Tills den dag
en fågel landade med solens
strålar i sin näbb

En trumma började slå i hennes
vanskapta kropp av murar och
långsamt började sten efter sten
falla

Hon anade en ljusspringa
fingrarna färgades röda av
hennes ivriga krafsande

Så länge i detta mörker

Så starkt detta ljus att hennes
askgrå ögon sved

Men trumman ljöd högre och högre

Ljuset kom närmare och med blodet droppandes
från hennes torra hud
trumman vibrerandes i hennes inre
föll den sista stenen
och hon skådade rakt in i

Livet

..Detta var hennes sanna jag