Han säger att kärlek är ordens ickevarande.
Hon säger att det är dumheter, dumheter, dumheter och räknar till tio.
Han sväljer hennes stolthet och påstår i tystnad att kärlek är känslolöst.
Hon väntar med att gråta tills toapappret är slut.
Han skrattar aldrig när hon gråter, men gråter inte heller.
Hon tänker att tjugotre böcker och tjugotre skor är ett illavarslande tecken.
Då skrattar han och hon river ner en rulle papper i toaletten och spolar.