I ett mörkt rum, med blinkande blått skimmer ifrån min tv och en känsla av att man är lite less på allt.
Där ligger jag i en soffa med dig liggandes på min arm.
Varje gång jag andas känner jag din rygg mot mitt bröst.
Så jag andas försiktigt, för att inte störa dig för mycket..

Med min andra arm runt din midja, och våra ben tätt ihop ligger vi där.
Vi känner samma sak, vi mår på samma sätt. Men vi får båda samma tröst
av att dela vårat tillstånd.

Ibland slår det till, lite extra mycket, då drar jag dig lite närmare.
Ibland känner du samma sak, och kryper lite närmare mig.

Vi säger inte ett ord. Vi bara existerar.
Men våra samlade krafter, eller rättare sagt brist på dem
gör att jag kommer förbi den stunden, lite lättare.

Det ger mig tröst att tänka på dig.. Att bara blunda och känna din värme.
Där i den obekväma soffan, i det blinkande blåa skenet ifrån en tv, och en arm som nästan har somnat...