det finns ingenting så skönt som när smärta
lämnar kroppen
när jag brinner
när jag lägger mig
min stela kropp
den välbekanta smärtan
på besök
värmen strålar
längs med lederna
pulserande
för hett duschvatten
jag skriver den här dikten
ännu en gång
jag kan inte insjukna
jag kan inte se den vägen
jag kan tillfriskna
men från vad
att abdikera
inför smärtan
vore att ge upp
min kropp min tro
febern dallringarna
ställer frågor
är smärta egentligen någonting
att frukta?
jag kan smärta
det finns ingenting så skönt som när den
lämnar kroppen
skov som saktar ner
dunstande skräck
allt som krävs är
tid
det som är
är
det att frukta är
det outtalade hotet om mer
det okända
där jag ännu inte varit
svaret på frågan om
vad det betyder
när fotsulorna fattar eld
under täcket
örngotten tårblöta
lakanen snoriga
när det rycker och kryper
utmed varje benbit
och jag är
rädd
rädd att det ska stanna
den här gången