Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Julaftonsmirakel

Så blev det ändå jul igen - den allra första sedan pappa så hastigt dog den där soldränkta försommardagen i maj. Nu hade den slutligen kommit, den hemska högtid som vi alla förstod att vi på något sätt måste ta oss igenom.
Julen, som alltid betytt så mycket för oss.
Jag hade visserligen föreställt mig att den skulle bli tung och jobbig, men den blev värre än så.
Bara två ljus orkade jag tända i adventsljusstaken, den lilla gröna som jag gjorde i slöjden som barn, sen tröt orken och motivationen. Ingen enda knäck och ingen nöt kunde jag äta, och glöggen smakade illa.
Min enda önskan inför julen var att den skulle vara över.
Men vi hade ju barnen att tänka på, och för deras skull måste vi försöka hålla skenet uppe - så att det blev jul för dem i alla fall.
Så än en gång firades julen i barndomshemmet, där allting var sig likt, men allting var förändrat. Varje dag sedan pappas död hade vi alla gruvat oss för denna dag, min mamma, min bror och jag.
Julbordet stod dukat med alla härligheter, köttbullar, sill, skinka, sylta, frestelse och lutfisk. Men snapsglaset av mässing stod oputsat och oanvänt kvar i skåpet, det var ingen som kunde förmå sig att dricka ur det. Det var ju pappas snapsglas, det som han putsade upp och använde på julafton - men bara på julafton. Det var reserverat för honom och nu när han inte längre fanns hade glaset förlorat sin funktion.
Vi åt julmaten, önskade varandra God Jul, vi såg på Kalle Anka och firade ungefär på det sätt som vi brukade, utåt sett, men under en dov tystnad. Våra tankar var på annat håll, och vi saknade de vanliga kommentarerna om tomteverkstadens leksaker, vi saknade de bruna tofflorna och, förresten, vem skulle nu vara tomte?
Vår vantrivsel kliade över hela kroppen, vi visste knappt vart vi skulle göra av händerna eller blickarna, när det vid sjutiden knackade på dörren. Dörren öppnades, utan att vi ens hunnit resa oss ur soffan och vi hörde hur någon stampade av sig snön från skorna i hallen.
”Hoho!” ropade en mörk, tillgjord röst.
Så då hade mamma, eller kanske rentav min bror, ändå fixat en tomte, tänkte jag.
Det var nog trots allt rätt. För barnens skull.
Tomten klev in i vardagsrummet där vi satt, men han sade ingenting. Han såg sig om i rummet, som om han mönstrade inredningen, sedan öppnade han sin säck och tog upp det första paketet.
Han läste på etiketten tyst för sig själv och räckte det sedan till min snart fyraåriga dotter. Så konstigt, tänkte jag, man brukar ju läsa namnet på paketet högt. Tomten gav henne en kram och jag förvånades över att hon inte blev rädd, som hon brukade bli för tomten. Sen fick min brors dotter sitt paket, och en likadan kram. Sedan letade tomten i säcken, och såg sig tveksamt omkring in rummet, innan han sakta gick till min ettårige son, sträckte fram paketet och gav även honom en kram. Även det gick egendomligt bra. Fast det såg nästan ut som om tomten skälvde till lite, och han strök över barnakinden med den vantförsedda handen.
Sedan tog han upp tre kuvert, röda med guldband, ur säcken. Det första gav han till min bror, som även han fick en lång kram. Jag såg att min bror var lite avvaktande till att börja med, men besvarade ändå kramen. Sen kom tomten fram till mig och för bråkdelen av en sekund såg jag hans ögon genom masken. De var små, svarta, vemodiga, och glänste i ljuset från granen, som om de var fuktiga av någonting. Han darrade på handen när han gav mig kuvertet och han höll mig kvar i famnen länge. Jag hörde en svag snyftning från någon och det lät precis som att det kom från tomten. Jag kramades tillbaka, och det kändes så tryggt att krama tomten att jag blev alldeles svag.
Allra sist gick han till mamma som satt i soffhörnet där hon suttit varje jul de senaste 30 åren, gav henne kuvertet och höll henne i famnen länge. I nästan en minut kramades de. Till slut såg det ut som om han tvingades sig loss från famnen, gav henne en klapp på kinden och gick raka vägen ut genom dörren, utan att säga adjö.
Stämningen hade nu blivit något besynnerlig, och jag kunde inte låta bli att gå ut i köket och titta ut genom köksfönstret. Tomten stod kvar på vägen utanför och såg mot huset, och mot mig. Han vinkade, och pekade sedan mot farstun. Därefter såg han upp mot stjärnhimlen och verkade dra en djup suck, innan han gick nedför vägen utan att se sig om.
Jag gick ut i farstun och där, på väggen bredvid ytterdörren satt en lapp inkilad vid dörrkarmen. Jag plockade ner lappen och läste. Allt som stod var en handskriven mening:
”Jag hade så gärna velat stanna kvar hos er!”
Jag kände genast igen den omisskänliga handstilen! Den omedelbara tanken vore självklart att någon drev med oss, ett visserligen grymt spratt, men av någon anledning kändes det inte alls så. Det blev bara varmt inombords och jag rusade genast in och frågade de övriga vad de fått i paketen. Barnen hade alla fått varsin sälgflöjt, en sådan som pappa brukade göra åt oss när vi var barn. Mamma satt blek och tyst i soffan, och jag frågade henne med darrande röst vad hon hade fått. Hon fiskade upp en lapp med handskriven text och räckte över den till mig. Den var skriven med samma handstil.
”Jag kan inte be dig sluta gråta, men jag kan lova dig att vi kommer att ses igen”.
Så frågade jag min bror vad som stod på hans lapp, men han svarade inte utan trängde sig förbi mig, in på sitt gamla rum och slog igen dörren efter sig.
Jag plockade upp mitt kuvert från stolen där jag lämnat det, och läste på lappen som låg där i.
”Det är så mycket som du inte förstått – jag ångrar att jag inte lät dig göra det”.
Jag blev först alldeles kall, men kände sedan ett lugn som jag aldrig förr känt i hela mitt liv.
Allting stod så fullständigt klart för mig.
Jag vände mig till min dotter och frågade henne:
”Men - du blev inte rädd för tomten den här gången!?”
Hon lade huvudet på sned, så där som hon brukar när man frågat någonting alldeles onödigt självklart, och svarade:
”Neee-heej!”
”Varför inte det, det brukar du ju vara…!?”
Hon svarade, med barnets konstaterande tonfall.
”Jamen, det var ju farfar!”




Prosa (Novell) av Persson
Läst 525 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-12-29 11:28



Bookmark and Share


  AndersN
Vännen min. Den är sann eller hur. Så sann som minnen kan vara, så sann som tankar kan vara, så sann som insikten är.
Ute faller äntligen snön långsamt och tillsammans med en tår varslar det om att livet är.
2008-01-02

    sunnanvind
Helt underbar läsning! Tack så mycket!
2007-12-29

    eva m h
En sån underbar novell!
2007-12-29
  > Nästa text
< Föregående

Persson