Ny dag. Nytt år. Jag ligger kvar i sängen och lyssnar till hur snöslasket utanför mosas under tonårsgympaskor. Pressas. Slaskar.

Allting som skulle börja om idag gör just det. Börjar om. Samma fönster. Samma säng och samma jävla fönster som knarrar.
Jag ligger kvar i sängen. Har inte riktigt bestämt mig ännu för om jag ens orkar stiga upp idag eller om det är en bättre idé att låta timmarna snigla sig fram över väggens klocka, känna mörkret komma åter över lägenhetens tomma rum.

Alla löften folk ger varandra, bara för att ha något att kunna bryta. Som att det inte räcker med att man måste leva samma liv ytterligare ett år. Samma morgon, samma säng och samma telefon som aldrig ringer. Jo, morsan ringde igår. Gott Nytt År! Kanske inte. Jag berättade att jag tänkte använda samma almanacka och väggkalender i köket, bara stryka över sjuan i tvåtusensju och skriva en åtta bredvid. Hon blev sur. Hon blir alltid sur. Orka. Varför måste du alltid vara så tråkig, sa hon. Som att hon själv är så jävla kul då?

På garderobsdörren hänger en t-shirt. Urtvättad och genomsovd. Finns det ett sådant ord? Genomsovd. Den var det i alla fall. Använd otaliga nätter då dagarna var en längtan. Nu hänger den som ett elakt minne från en man jag aldrig kommer finna igen. Mig själv. Tröjan luktar ännu Elisabeth. Snart kommer lukten att försvinna i mina cigaretters röksignaler. Den hänger bara där. Förbrukad och oanvändbar. Tröjan alltså.

Fan också. Nu måste jag gå upp. Tankarna driver på och jag måste stiga upp. Fönstret stängs med en smäll och jag kliver försiktigt över skärvorna från ett svunnet liv som ligger spridda över mitt vardagsrumsgolv. Parketten sticks. Väggarna talar om enamhet och tomrum. Jag lyssnar inte.

Inne på toa hör jag genom florstunna väggar och ventilen uppe vid taket grannen på sin toa. Han kräks. Dagen efter. Jag visste att det skulle bli så. Han stod på sin balkong och skrek åt kärringen på första våningen igår. Skrek åt henne att hon fan skulle se till att plocka upp skiten efter sin jävla bjäbbiga hundjävel för annars skulle han skita på hennes dörrmatta själv så hon kunde få känna på hur det är med bajs utanför dörren.
Jag förstod inte riktigt vad han menade med det. Han bor på tredje våningen. Inte fan går hon upp två trappor i huset för att låta hunden skita utanför hans dörr, även om jag skulle förstå logiken i det. Han är en dryg jävel. Jag har i alla fall aldrig sett någon hundskit på vår våning.
Han var full. Jag önskade att jag hade ett liv. Jag tänder en cigg. Tänker röka den i lugn och ro. Låta grannen spy ut öl och grogg blandat med nyårschipsen och dippan med vitlök.

Kylen är tom. Hjärnan jagar det förflutna och jag sätter mig i köket. Mönster på väggen från Elisabeths inredning. Fondvägg. Tom vägg.

Gatorna är kalla. Jag tar vägen förbi badet till centrum. Lindängens stolthet lommar förbi och ser bakis ut som fan. Lillebror eller vad fan han kallade sig. Bortglömd och avdankad. Inga coola metallicblå gympaskor här längre. Hans kalender var aldrig full. Samma dagar.

En middag i mikron. Mellanöl. Ivanhoe börjar tjugo över tre och imorgon är bara en dag i raden. Ännu en dag. Samma dag.

Fan vad jag saknar henne.