Jag var 14 år den våren...

Skolan var ett andningshål för mig...ett ställe där jag bara kunde vara. Några kompisar i klassen kan jag inte minnas att jag hade, men det gjorde mig inget. Mina vänner fanns på annat håll.

Jag var som det heter väluppfostrad, sa aldrig emot någon hemma och fann mig i regler från 1800-talet. Neg artigt och tog i hand på gäster. Svarade bara på tilltal. Ifrågasatte aldrig ett endaste ord som min far sa.

En dag sa hela min själ ifrån. Jag behövde luft under vingarna, jag ville leva som alla andra, jag ville göra mig fri från alla regler och den mörka skuggan som skymde min sikt.

Det gjorde jag. En dag efter skolan gick jag hem till en av mina vänner. Han hade en liten 1:a som han delade med 8 andra ungdomar. Jag fick bo där. 10 hormonstinna och mer eller mindre hemlösa ungdomar på dessa ynka kvadrat...ja det var lika mycket skoj som slagsmål. Ännu ser jag ärren från knivar som fladdrade. Men vi överlevde trots allt.

Ströjobb fanns det gott om och mat åt man i skolan. Jag klarade mig rätt hyfsat. Ibland orkade jag inte vara i den lilla lägenheten utan sov då i trappuppgångar eller källarförråd. Livet hade sin gilla gång, varje dag och natt blev en utmaning.

Några gånger hamnade jag på jourhem men där stannade jag aldrig länge. Påminde mig för mycket om mitt föräldrahem och jag fick väldig ångest av det.

Så slutade skolan för terminen...alla skulle hem och fira sommarlovet och planera semestrar och allt sånt. Jag höll på att spy av avundsjuka...det kändes som att alla levde lyckliga med sina föräldrar. Aldrig yppade jag ett ord om detta men gråten i mitt inre borde ha ekat i tomrummet.

I slutet av juni var det min födelsedag...15 år. Det brukar innebära moppe för de flesta men för mig såg det ut som en vanlig dag. En flaska körsbärsvin och en hamburgare så var dagen som den brukade.

Den kvällen var vi ganska många som gled runt på stadens gator. 3 av oss vek av från de andra och skulle till källaren under judohallen. Vi brukade vara där ibland, tror en av killarna brukade jobba där.

När vi öppnade dörren till källar rummet så hör jag några som stämmer upp i sång. Där står en hel del av mina vänner...med en tårta och en flaska hembränt. Till mig! Jag kunde inte hindra tårarna från att falla över mitt breda leende. Vilka underbara vänner. Jag kände mig så omtyckt och äkta den stunden. Någonstans inom mig...minns jag allas glada kärleksfulla ansikten.

De gav mig något så fint på min födelsedag bättre än en moppe. Vänskap och omtanke är något som jag lärt mig värdesätta mer än något annat. Kanske just tack vare mina ungdoms år...eller på grund av...