Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En annan sång (inte för de blyga)




Diskant. Ett oljud. Inte oljud som i kaos, utan mer som en osammanhängande slinga av ljud som saknar en självklar melodi. Men i och med att det är taget ur sitt sammanhang och satt i en slinga så bildar det till slut sin egen melodi. Även om det är lite melodi löst och aldrig riktigt i takt.

Bastrumma. Dov. Svag. Känsla av ihålighet. Inte påtaglig men märkbart där vid minsta ansträngning. En stadig, oföränderlig takt. Som en slags pump. Den smälter in i oljudet, förhöjer den, ger den en ny smak av känsla och för den framåt. Var och en i sin egen takt och tillsammans i en och samma.

Ibland lite blek, ibland gyllene brun. Ibland trött och ibland pigg. Men alltid omringad av samma aura. En aura av ren, oförstörd sexualitet. Det är håret som kan ligga på ett vist sätt, läpparna som putar på ett sätt. Det är lukten som slingrar sig runt hennes nacke. Det är hennes nakna ben. Det är klänningen som sitter bekvämt, fritt på hennes kropp. Det är konturerna av hennes rumpa under klänningen. Det är hennes tår, hennes mage, rygg, ögon, det är hennes bröst. Det är värmen som tar tag i mig när hon är tillräckligt nära. Små, jätte små elektriska explosioner inom mig och hjärtat pumpar. Jag andas in lukten. Berusad. Blodet rusar.

Cymbal. Den kommer smygande baklänges och åtföljs av en klar bastrumma tillsammans med en crash.

Bas. Den är mjuk, stadig och klar. Det är en melodi. Den går i en slinga och tillför en ny känsla. En vändning. En ny energi. Tillsammans med bastrumman är det en ny smak. Tillsammans med den O-synkade melodin blir de tre till ett. De tar sig fram med medveten energi och med en O-påträngande hjälp av en hihat. Det är lätt och det svävar fram obehindrat.

Aldrig torra. Aldrig förstörda. Alltid mjuka. Alltid förvånansvärt mjuka. Läpparna. Vid kontakt öppnas lås inombords. Vid kontakt vill jag omedelbart ha mer. Tungan är en bris i sommaren och jag är i en fontän under stekande sol och svalkas. Tungan, den lovar mer. Den ger ny energi. En ny bild. Nya möjligheter. Den får igång blodet. Elektriska explosioner. Stimulans och retfulla smakprover på vad som är på väg. Hon är mjuk, hon är varm, hon är en öppen bok. En oas i en värld av öken.

Gitarr. Wahwah effekt. Den utgår ifrån en klar melodi men låter sig inte hindras av det. Den är rak och fri. Den är gränslös i sitt sökande. Den är levande. Den sträcker ut sig, den springer lekandes iväg, men den återkommer alltid till sin början för att på nytt göra om det. Den är fingrar smekande naken hud. Den är lusten ohämnad. Den är lite distad. Lite rå. Den tar med sig en ny dimension.

Virveltrumma. Den kommer då och då. Den är inte i ett bestämt mönster. Ibland ett slag. Ibland en virvel. Ibland med en öppen hihat. Den hjälper till att ge form. Medvetenhet. Den är retfull. Den viskar i små ord. Den berättar på alla språk om det som är på väg. Den ger ingen klar bild. Inga definitioner. Den lämnar lite åt fantasin att jobba med.

Naken är hon ett ljus. Hon är en skimrande sol där jag badar i hennes kärna. Hon är månen under vilken jag är fri att ströva. Med läppar mot läppar söker sig min hand ner och den hittar. Blodet rusar. Elektriciteten antänder stubiner, rum, väggar och luft. Universum stannar. Det är runt. Det är mjukt. Den är hård. Den är alltid ny. Den välkomnar och lovar. Hennes rumpa. Med min hand fri att göra sitt. Den smeker. Den klämmer. Den särar på ena skinkan. En antydan till det som gömmer sig där emellan. Bilder av känslan av det som gömmer sig där emellan antänds i mitt huvud. Behagliga blixtar rusar i rasande fart igenom mig. Det är efterlängtat regn i kvavaste av dagar. Det är hunger efter mer. Det är fantomkänslan av det som gömmer sig där.

Gitarr 2. Distad. Ett okomplicerat ackord som inte stör den andra gitarren. Den förlöser musiken och tillsammans med en stadig och rytmisk takt ifrån trummorna, bär det av framåt. Nytt, fräckt och vitalt. Det är levande. Det andas, frustar och leker.

På rygg är hon en öppen blomma. En målning av genialisk lust. Mellan hennes ben med min tunga är jag aldrig mätt. Mellan hennes skinkor med min tunga är vi rå lust. På sina knän tar hon emot mig. På mina knän ger jag och tar emot av henne. Vi är ett. Vi är stjärnor i himmelen. Vi är äldre än tiden. Vi är energi och lust befriade ifrån gränser och hämningar. Jag drar henne i håret, hon tar emot och ger mer av sig själv. Jag smiskar hennes skinkor. Hon ger mer av sig själv. Hon njuter. Hon är lös. Fri. Hon är ett. Jag är i henne av hela mig. Hårt, koncentrerat, ärligt och fritt. Vi är en storm. Vi är en explosion. Vi är blixten efter åskan.

Mina fingrar i hennes mun. Hon juckar tillbaka lika hårt som hon får. Mina fingrar i hennes anal samtidigt som hon suger på mina fyra andra fingrar och tar emot mig bakifrån. Hon juckar tillbaka mot mig. Hon är inte mätt. Jag är inte mätt. Hon kräver mer. Jag törstar efter mer. Hon tar mig i munnen. Aldrig försiktigt. Aldrig blygt. Aldrig hämnat. Ett rus av kött och blod. Av ren adrenalin. Hon är heroin. Ett rus av råbarkad energi, omsluten av ogenomtränglig lust. Hon knullar mig med sin mun. Jag knullar henne i munnen tillbaka. Lite hårdare, lite djupare. Hon tar emot och ger. Jag tar emot och med ett hårt och fast grepp om hennes hår, ger jag tillbaka. Vi tar emot och vi ger. Vi är lust äldre än tid och rum.

Vi var här innan universum.

Jag exploderar och hon tar emot.

Vi sjunker ihop och andas.

Vi existerar i samma rymd.

Vi är omättliga.

Vi törstar efter mer




Prosa (Novell) av Bodha*
Läst 369 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-01-04 22:32



Bookmark and Share


  Lyckohäxan Enediel
Hmmm...hur läckert var inte det här då???
Kanontext!
2008-01-04
  > Nästa text
< Föregående

Bodha*
Bodha*