Med några få ord
har jag stämplat mig själv
och satt mig själv i en box
med fyra vassa hörn
(så ingen kommer in)

De klagar och stönar
varför ge det ett namn
varför vara som alla andra
när varje andetag bevisar
att du är en enda person
(jag trodde livet gick ut på att vara
som alla andra)

(Med ett glas i ena handen
och en cancer-pinne i den andre
predikar jag om det faktum
att jag än en gång
kopierat några andra
för att göra en unik skildring
av alla andra
och att jag är Stolt)

Vingla hem
på ostadiga ben
med den tunga boxen inom mig
och orden hängande över mig
Stannar vid buskar
och gråter medan magen töms
tusen gånger om
håller upp mitt eget hår
för kompisarna har bättre för sig
än att följa ett fyllo hem
(ännu ett bevis på det
att kompisar bara är en ytlig accessoar
när de inte ens är orolig
för en vinglande patetisk ursäkt till människa)

Och de frågar mig
varför jag satt mig i en box
med fyra vassa hörn
så ingen kommer in?
(för att skydda mig
och äntligen bli accepterad)
Det är väl inte så konstigt
när man inte längre
vill vara sig själv.