Högt upp i gyllene salar dansade en liten flicka
fritt. Hon hade små söta klackar av guld med
tindrande diamanter på. Hennes vackra långa hår
svepte fram likt en vårvind. Melodin strömmande
ut som vatten ur uppdämda portar, glädjen och
friheten gick inte att ta miste på. I vilda piruetter
rörde sig hennes små, små steg svepande fram.
Snart öppnades ytligare en dörr, och ljudet av
trumpeter strömmade ut. Som en matta av harmonier
steppade en liten pojke fram. Pojken hade precis som
flickan guldskor på sig, men istället för diamanter
fanns safirer infällda. De svepte snyggt förbi varandra
i den stora salen. De dansade intensivt och till himmelsk
musik. De for fram över ett golv helt i glas, det fanns inte
en fläck på detta stora glas som med sitt djup tog fram en
hissnande känsla som i det närmast kunde beskrivas
i att sväva fritt. Samtidigt i den stora salen dolde sig två
mäktiga gestalter, vars den ene milt frågade den andra
om denna dans och vackra tillställning. Då svarade den
andre: Det du ser är själens öga som speglar sig i det
klara havet av glas. Pojken och flickan är samveten som
far fram och putsar ditt fläckar tillkommit. De har till
uppgift att i sin dans beröra själen, så att själen kan
hållas levande och intakt. Det som du nu ser är ett barns
själ, vars ingen fläck ännu inte finns. Men på andra sidan
kan du se två andra samveten som dansar. Där är dansen
inte lika fri eller intensiv. Nej, sa den andre. Vad har hänt?
Fläckar har uppkommit på glas havet och själen har inte
velat få det putsat och inget samvete kan tvinga sig på
någons själ, vilket ställt dansarna åtsidan på stora delar
av själens yta. Så det kan bli, sa den andre. Vad händer om
samvetena till slut inte får någon yta att dansa på? Då rår
dansarna inte på glas havet längre, utan dör. Kan inte
någon få själen till att förstå dansarnas funktion? Jo, men
det har ett pris. Då måste dansarna över till andra sidan
och vädja inför tronen och dit kan bara böner skickas. Så
visst går det! Men då gäller det att någon ömkar sig över
själen och ber, annars blir själen till slut utlämnad till den
bitande frosten som maler ner det som finns kvar, till stoft.
Mycket kan alltså hända, sa den mäktiga gestalten till den
andra. Ja och vår uppgift är att samvetena får dansa ostört
och att ingen annan än samvetena får beträda själen.
Deras blickar möte strax upp dansarna och de två log mot
varann med en djup och intensiv blick. Allvaret gick inte
att ta miste på i denna deras uppgift där själar skulle över-
vakas, poleras och för all del inspireras..........