Ord som sårar,
smärta som blir till tårar.
Kalla kårar som spårar ur i nattens mörker.

I nattens mörker sitter en ensam pojke
i sönderslitna kläder. Folk går förbi och
beter sig inte som folk. Dumma ord från
deras munnar som når pojkens öron och
ögon som stirrar rakt in i hans rödsprängda ögon.
En ölburk som träffar pojken, en spottloska som landar
precis bredvid honom. Massa människor ser på
men ingen gör något. Till och med ringen hans
dom tar och ingen gör något. Dagen efter
blir hoppet från klippan pojkens död.
Men om dom ändå hade vetat,
att pojken va inte den som våldtog,
han va den som blev våldtagen.


/Mikael Haaparanta