Jag kan se snö och få en otroligt nostalgisk känsla. jag vill gå bakom mitt hus till den tomma bron,och kolla hur lamporna vid tågspåren lyser upp hela staden .Det magiska ljud som bildat mönster på min vägg hela mitt liv. de lampor jag gråtit till och lekt med..

Varje dag det regnade, tog jag en kopp. Drack upp det naturen gav mig och tittade ner i vattenpölen. Där inne vinkade han. Våra rörelser befann sig någon annanstans... Hans hand kom upp för att ta tag i min.

Jag simmade i åratal, men det var inte förens jag kom till grunden..
Min egen gravsten hånlog och kaffet jag aldrig drack skrek.
Mina ådror viskade och känslan gav sig.
För varje simtag... för varje rörelse... för varje hjärtklapp..
Vi var uppe igen. Regnet snurrade och löven älskade.
Vinden förförde mig och jag skrev ett brev till min granne.
Skepnaderna slutade synas och min avbild försvann från marken.
Skuggan som jagade...

Min granne öppnade ett brev:
\"vår bro, mellan våra hjärtan.
Är bred och tål all regn och rusk\".

Skriften må ha varit av blod, men känslan var av blåsande gräs och skålande spöken. För varje dag dör ett geni och åter föds ett nytt. Men i vissa föds det fem..
Indianen grät grönt blod och glädjen korsar oss på väg till staden som aldrig fanns.

ett rum med tavlor
står framför mina ögon
:en känsla av närhet ligger i luften
:tavlorna visar olika tecken
:lite då och då byter tavlorna tecken.
luften du andas rör sig i vågor
du bara står där........