Det finns egentligen inte så mycket jag kan göra åt det hela, det knackar på dörren... Hela tiden!
Jag ler och tittar ut genom fönstret där en liten pojke leker på gatan. Hans röda lilla boll rullar bort och han springer för att fånga den, ramlar och blir lite ledsen men inser när ingen kommer för att rädda honom undan smärtan på knäna att det är bäst att fortsätta jakten på bollen som ännu rullar längs gatan.

Du har sagt det så många gånger och jag vet inte ens om jag lyssnar längre, det knackar på dörren. Jo jag vet. Tapeten i ditt vardagsrum var en gång väldigt modern i sitt snitt med beiga medaljonger och även om det nu har gått en trend i just sådana tapeter så är denna din tapet alldeles sliten, skavd av din verklighet av cigaretter och leverne.
Jag letar med blicken längs mönstret och ser nya vägar, nya fantasifoster i den och inser helt plötsligt att det faktiskt inte är konstigt att den där väggen skrämmer dig ibland. Det växer blommor ut ur själva tapeten, brukar du säga och jag kan nästan tro dig.

Du håller dina händer sysselsatta med något du har i knäet. Jag vet inte vad det är för det du har i knäet finns inte i min verklighet. Kanske en bit papper, ett fotografi på den du var, kanske det är en tidning du läst sönder eller så är det helt enkelt bara ditt sätt att låta tiden vandra dig förbi utanför ditt fönster, utanför ditt stängda jag.

Har du fått något kaffe idag, frågar jag och din blick flackar. Du vet inte, kanske. Jag reser mig och går den lilla hallen fram till köket där kaffebryggaren står ensam på bänken bredvid spisen. Rent och snyggt, nyputsade fönster och en ensam liten blomma i fönstret.

Jag längtar till tillvaro av ljud, något som känns, lämnar rivmärken i själen och gör mig levande igen. Något som väcker mig hastigt om morgonen, om natten som andas i mina lungor som smakar salt och kliar i gommen. Något som känns under skinnet när det ändå kliar utanpå. Något som rullar likt en röd boll längs gatan, något som låter sig jagas sökas gömmas. Något som dyker under vattenytan, innanför bubblorna och över hela himlen. Jag längtar efter något som lämnar ärr, som kan tränga undan klockans tickande, tystnaden som trängs mot medaljonger från förr och tankar som ännu är kvar i samma dåtid.

Kaffet porlar i bryggaren och en doft av gemenskap sprider sig i köket. Rättar till en kylskåpsmagnet som halkat ner en bit på kylskåpets dörr. Mattan ligger lite, lite snett men det gör den alltid. Det har alltid varit så och kommer nog alltid stanna vid just det också. Snett, och som vanligt.

Vid fönstret stannar jag upp, klockorna har tystnat och fåglarnas sång från den öppna balkongdörren hörs inte mer. Pojken med den röda bollen hörs inte, syns inte. A l l t i n g stannar upp, kaffeporlandet, andningen stannar av. Slow motion, baklänges och ingenstans. Luften stillar sig och tankarna finner ingen väg genom töcknet som sprider sig längs de frusna armarna.

Utanför köksfönstret springer en ensam flicka förbi. Hon har tiden i halsgropen och i sin ena hand håller hon sin själ i ett hårt grepp. Inte tappa, inte tappa. Hennes blonda hår fäst med ett tunt blått band i en svans guppar och svänger, hennes raska steg klickar mot gatans stenar.
Rummet jag står i tycks tränga sig närmre och flickan utanför stannar upp, vänder sig mot mig och verkar se mig ståendes vid fönstret, genomskinlig med munnen vidöppen. Hon vinkar glatt, ler när hennes ögon smetas ut över hennes kinder som svart sot, pekar på klockan hon har hängandes i ett vackert ljusgult sidenband runt sin hals som för att visa mig att det är bråttom. Tiden tar slut, upphör, försvinner och när hon vänder sig om för att springa vidare ser jag att baksidan av hennes gula sommarklänning är fläckad av smuts. Jord och lera längs ryggen, i hennes blonda lockar och över hennes smala brunbrända sommarben.

Jag minns inte så mycket mer av den eftermiddagen. Kaffet kallnade och dagen rann förbi. Flickan fann jag efter några veckor i ett fotoalbum. Svartvita bilder från en svunnen tid. Jag längtar tillbaka. Tiden var något annat då, sommaren var längre på något vis. Jordgubbarna i min mammas farmors trädgård var rödare. Blommorna som väckte surret från bi och humlor till liv. Tiden är så underlig nu. Den finns inte längre kvar, den tiden som är just precis nu levde jag igår, senast. Det finns inget mer jag kan göra än att sitta kvar här i min soffa, sökandes i en medaljongtapet efter en dörr att öppna. Det knackar så infernaliskt.