Ni vrider, ni drar och sliter i allt det som är verkligt men ändå så funkar det inte. Ni väljer att sjunka in när ni borde kämpa och slåss för det som är verkligt och sant. Är det bara jag mina vänner korna, och barnen som ser? Vad gör ni?
Katarina du sover, du sover på din arm och i drömmen kanske du försöker att förlåta den, din nålstungna kroppsdel som bara ligger där bedövad men ändå inte därför att när du var barn så var du ren och oskuld och minst lika vacker över exakt hela kroppen.
Här bredvid ligger jag nu och lockar dit hår med mina fingrar jag låter lockarna glida ner över ditt slitna ansikte här i mörkret och försöker att minnas det som var så underbart glänsande rent och vackert.
Hursomhelst så är ju ditt ansikte exat samma ansikte som förr.
Du kommer väl ihåg när vi träffades den kvällen på den festen, jag var förvirrad och du var trygg. Vi följde båda varsen karta på den tiden, den enda skillnaden var att min karta var blankvit medans din var full av gröna dalar och stora hav. Din karta var full av, jag borde inte säga det................ liv. Jag var så ledsen och försjunken då Katarina fast det vet du ju redan. Det konstaterade du redan den juli kvällen där på festen. Du förstod varför jag drack, visserligen drack alla andra ungdommar stora mängder sprit och rökte antalet ciggaretter den kvällen fast du visste ändå varför just jag drack. Du frågade mig när du kom där framvinglande med den livskäre och galne tonnåringens steg, du frågade mig, \"Varför dränker du dina sorger\"
Jag svarade\" Därför att det hjälper\".
Om det var lögn eller sanning vet jag ännu inte men va fan skall människan ta sig till när den ser sig själv som en nyligen upptäckt utblottad och färdig person. Ja menar vafan jag var ju bara 17 år och jag hade redan dragit på mig en liten ölmage och ett svag hjärta.
Hur djävla bra känndes det? Jag visste att du såg igenom mig när du kom där framstapplande i dina rosa converse som spred sin sötma runtomkring dig. Jag visste att du visste att jag bara försökte övervinna min egen feghet och rädsla så att jag tillslut skulle kunna våg se mig själv som något mer än något skit i en gammal borgarsalong.
Inne i mitt hjärta så spred sig den där känslan av att upplösnigen var nära. Den upplösning då jag helt utan hämmningar bara kunde ställa mig upp på ett bord i klassrummet och ta av mig, alla kläderna så att alla fick se min nakna kropp. Först därefter så skulle jag kunna börja vandra på kärlekens stig.
Du tog tag om min höft och lyfte upp mig. Vi gick ut och hem, hem till mig där vi satte oss ner i soffan. Vi pratade länge den kvällen och vi lekte en lite farlig lek med våra djävlar innom oss och brottades med smärtan och glädjen. Vi ängnade oss åt såkallad själslig onani. Och det var jävligt skönt. Jag började tillslut läsa upp lite av mitt poem för dig och du blev imponerad. Du sa att det var något ava det allra bästa som du hört i hela ditt liv. Jag blev som ett barn. Jag blev generad när du sa någoting och mjuk som en kudde när tystnaden infann sig.