Det var som om vi slets sönder i små bitar
och vi låg i en liten hög
utan att kunna förflytta oss en tum
och vi kunde inte sluta skrika

Det var som om vi slet sönder oss själva
och vi stack ut våra egna ögon för att slippa se
och vi visste hur arga de skulle bli
för att vi hade fläckat ner mattan
med oss själva

Vi var det smutsiga som bara besudlade
det visste vi redan
men ni påminde oss ändå varenda dag
så att vi säkert inte skulle kunna glömma
ens för en liten stund

Och den enda som borde ha älskat mig
kastade bort mig
Och jag sitter fortfarande i trappuppgången
med en kanindocka i famnen
som är smutsig av mina tårar