Mamma går i skuggorna
Pappa på metadon
ingen ser lille Pelle
som är deras son
han är en man går förbi
och inte gärna ser
han tittar aldrig upp dig
han tittar bara ner
ingen vet vad han tänker
ingen vet vad han ser

Han är en vissnad blomma
han är onåbar
han är en stålman
han är osårbar
han vill inte vara med
han vill vara ifred

Tystnaden talar silverstråk
han vandrar bland skuggor
röster omkring en matta av dvala
äter honom med stora tuggor

han är en visnad blomma
vid en uppdämd älv
han sjunger sin ensamma sång
Mamma har knappnåls pupill och is i sin iris
hon vill undvika bråk och har nog med sig själv
Pappa är inte schizofren
han har bara på trollkarlars vis
trollat in sina känslor i en sten
där han läker sina sår

Pelle känner mossan under sina fötter
där andra känner betong
det stryker gräs kring hans ben
där andra sargas av sten
han lever sin överlevnadssång
och söker jordmån för sina rötter
och han är bara fjorton år

Mamma går i skuggorna
Pappa på metadon
ingen ser lille Pelle
som är deras son
han är en man går förbi
och inte gärna ser
han tittar aldrig upp dig
han tittar bara ner
ingen vet vad han tänker
ingen vet vad han ser