Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag är besviken på mig, på dig, på er och på oss!

Varför? Och vart ska det hela sluta någonstans?
Jag förstår inte men jag vill förstå, jag vill få ett svar och få det bra. Jag är rädd, verkligen rädd på riktigt. Inte bara för er, för dig, för mig och för det dära det som aldrig blir som jag vill, utan också för framtiden. Det gör ont att nästan inget veta, att nästan inget ha, att nästa inte ha någon energi, vilja och tro kvar. Jag vet ärligt inte hur jag ska hantera det här. Hur jag ska tänka och inte tänka. Vad jag ska göra och inte göra. För jag kan inte längre tänka, mina tankar tar tag i mig och förvirrar mig. Dom har jag inte längre kontroll över, dom far hej villt fram och tillbaka. Jag försöker verkligen att se lösningar och försöka vara positiv och orka. Men just nu blir det fler och fler motgångar och fler och fler saker att tänka på. Och det gör allt så mycket svårare. Jag vill klara det här, jag vill förstå, jag vill vill vill vill vill förändra mig och mitt liv och se människor omkring mig lyckliga. Men just nu känns det som att det är meningen att alla dom här motgångarna ska finnas till i mitt liv på något sätt. För jag ska förändras som människa och lyckas ta tag i mig själv. Men har jag inte haft tillräkligt med motgångar nu och fått mått dåligt fram och tillbaks tillräkligt länge nu? Jag tycker det. För ärligt så vet jag inte om jag orkar att lyckas ta tag i mitt liv och förändra mig själv ifall det ska fortsätta vara såhär. Jag är inte tillräkligt stark och självsäker för det. Just nu är jag ju så himmla rädd och det gör ont i mig att se det jag ser och veta det jag vet. Jag vill förändra och få det bra för er och även för mig själv. Frågan är bara hur? Men jag vet att det inte hjälper att fråga mig själv den frågan. Jag måste våga försöka förändra, förnya, öppna mig och chansa på det jag vill och försöka komma dit jag vill. Men just nu är det oehört svårt men jag lovar mig själv att jag ska försöka. Men troligen ännu ett löfte som inte blir till sanning. Men jag lovar iaf mig själv, det här är ingen lögn för jag ska verkligen försöka. Jag gråter inombords, smärta i mitt hjärta. Snälla någon ge mig lycka behöver jag inte säga. För det finns dom som gör det. Men det finns också det som ger mig smärta. Vet du vad lycka är? Vet du vad smärta är? Vet du vad sorg är? Vet du vad kärlek är? Vet du hur det är att leva med hemska tankar dagligen? Vet du hur svårt det är att leva för mig? Vet du hur jag kämpar? Jag vet och tro mig du vill inte veta. Jag hoppas du som läser det här har det betydligt bättre, det gör jag verkligen. Jag är en omtänksam människa och egentligen väldigt positiv och glad. Men nu vet jag inte längre om jag är glad och positiv. Jag försöker, men jag vet inte om jag är det. Jag tror att jag ibland avslöjar mig själv hur jag egentligen mår. För ibland kan jag inte hålla tillbaka mitt falska leende och mitt spralliga jag. Men jag ska övervinna min smärta och mina problem och återigen le tusentals äkta leenden och hoppa tusentals spralliga skutt. För egentligen är jag en människa som sprider energi och som är underbar att vara med. Det är iaf så jag egentligen ser mig själv och hoppas att andra med gör det.


/Mikael Haaparanta




Övriga genrer av Sadhistory
Läst 692 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2008-01-15 16:56



Bookmark and Share


  Aida*
Brutalt igenkännande!
2008-02-08

    Östergaard
smärtsamt, rakt och ärligt! Bra skrivit!
2008-02-04

  aol
jättefin positivt var och är slutraderna
2008-01-15

  Lyckohäxan Enediel
Väldigt bra skrivet och jag känner mig väldigt berörd av raderna. Känner så väl igen det du beskriver...ser att du har alla svaren på funderingarna...
2008-01-15

  aol
den grep tag i min själ
2008-01-15
  > Nästa text
< Föregående

Sadhistory
Sadhistory