Du är daggen på mina läppar

när jag genar sista stycket

över Tessinparken

och klockan är alldeles underbart

för mycket

Buxbomen för en stum monolog

om att tiden går

och kvistarna bryts knastrande itu

som känslorna bryts av inuti

jag önskar innerligt

att vinden läker alla mina sår

Det är ditt leende som inte hörs

i tystnaden

och suset av det sovande stadslivet

mellan husen

men jag vet att det inte är mitt att behålla

eller tända

som den tärda veken på ljusen