Om det vore hon och inte jag Ett rakat huvudEn dag tog hon helt enkelt en sax och klippte av allt håret En halv meter långt hår, swip, snip, ner på golvet. Och sedan rakhyveln. Det sved i skalpen, drog i surnerverna och rev skönt i själen. Allt det onda håret skulle bort. Allt måste hon raka bort innan det skulle svika. Aldrig skulle hon tillåta håret att falla utan att hon själv förde hyveln över skalpen. Kommentarerna kom förstås. Först lite trevande, sedan alltmer frimodigt när hon inte med en min visade någon ångest. Nej, ingen ångest, ingen vånda och framför allt, ingen sorg över det flyende håret. Det hade ju inte flytt. Hon själv, ingen annan hade motat bort det. Det onda håret. Sedan var det sjalarna, alla de där glittriga glamourösa sjalarna som smycken på det kala huvudet. Liksom för att ropa ut självständighetens annorlundaskap. Den kvinnliga egensinnigheten och styrkans manifest. Flaggande som färgburkar på en stege. En revbensstege mot himlen. Roligt var det inte. Men vackert. Så underligt vackert, det där kala huvudet med de där ögonen. Stora blåsvarta brunnar av liv mitt i den multnande livslinjen. Andra människor kunde drunkna i de där ögonen. Hon själv låg avgrundsdjup som en spegel för den som vågade titta. Och den som tittade fick verkligen se. Ibland saknar jag hennes hårlöshet ibland saknar jag
ibland
Prosa
(Novell)
av
korpfjäder
Läst 1332 gånger och applåderad av 22 personer Publicerad 2008-01-17 23:29
|
Nästa text
Föregående korpfjäder |