Djupt ner i mörkret
Där inga vänskaps band kan överleva
Där inget finns
Där bor ensamheten

Innuti ensamheten
I ett lugn som inte ens en ocean har
I ett mörker som
Inte ens en blind skådat
Där bor inne bor tomheten

Inuti tomheten
Dit där inte ens hoppet söker sig
Där det är så tomt
Att vakum verkar vara fyllt till bredden
Där nere ligger jag

Krossad som en glas ruta som mött en sten
Med tår fyllda ögon som motsvarar en ocean
I en tomhet som man blir galen av

Där tynar jag bort jag
Som natten när den långsamt blir till grynningen
Tomheten är min fristad
Där kan jag långsamt försvinna in i glömska