Ett steg i taget, ändå tycks jag trampa
snett, för varje gång jag faller är jag tillbaks
på ruta ett. Som en repig skiva som inte tycks
förstå, att den inte ska hacka, bara fortsätta gå.

Jag trevar i mörkret efter något att hålla i, men hur ska
jag se när ljusets tider är förbi? Jag försöker göra det
som är rätt, men hoppet om att lyckas sätter press,
När allt som var rätt plötsligt känns fel, hur ska
jag stå rakt när vägen är sned?

Ett steg i taget, försöker kämpa på,
men vinden tycks aldrig blåsa åt det
håll jag vill gå. Jag försöker förklara
men ingen tycks förstå, för vem vill
stanna när tiden börjat gå?

Stirrar in i spegeln, försöker få den skeva
bilden att rakna, men hur ska jag veta
hur bilden ska se ut, när jag inte känner
igen personen som ser tillbaka.