Ibland tänker jag
att döden är det nedrigaste av allt
att vi som odödliga
nu detroniserade gudar
pådyvlats denna
skam.

Och dock
är väl döden det allra naturligaste-
som ett fallande blad från trädet
såsom de vissnade gula strån
längs landsvägsrenen-
som vajar och viskar lätt i aftonbrisen-
skördas.

Vreden, skammen, protesten
må höra människorna till -
att söka den gudalike
Överlevaren
ger oss religioner, filosofier, politiska partier.

Men den dagen det gäller
är det ensamhetens kärna
som lämnats oss.