Jag håller upp ett blött finger

Vinden blåser

Jag lyssnar på träden

Att tro vinden sliter i löv-verken är en ignorans

Jag hör orden vagt och öppnar jackan

Kylan är behaglig och smyger under kläderna

Den omfamnar mig och ger mig trygghet

Finner mig ofta vid klipporna numera

Havet spelar sin melodi för mig

Den är som ett barndomsminne

Jag känner för den lika starkt om än starkare

Inser nu att den aldrig spolat bort minnena

Den visar mig klarhet en fokus

Fokus jag behövt

Tänker fortfarande tillbaka förstås

Men idag har jag på mig skor av bly

Jag ler

Har jag funnit det jag söker

Mod, beredskap, trygghet

Jag ställer mig upp på väg att gå

Vinden blåser omkull mig och havet spelar en ny melodi

Den talar för glädjen att dela med någon man håller kär

Ett faktum som kvarstår

Ensamheten

Så spelar den åter sin vanliga melodi

Träden sjunger

Och jag känner nytt mod och hopp

För kärlek att dela tål att väntas på