Min stad är uppbyggd, kallad efter min son.
Det är han som ska ärva allt. Men jag tvivlar ibland: Finns det någon mening med allt? Allt detta byggande? Släkten...

Jag brukar sträva runt i staden.
Kika upp mot de klapprande glänsande portarna.
Där är de. Vaktparaderna.

Det var min far som byggde dem, de glänsande gudarna har funnits där i hundra år.

Sorlet tystnar på gatorna, jag blickar upp mot månen.
Har jag ärvt också den? Är det för mig? För min son?

Jag minns en berättelse. Han som vandrade med Gud, blev borttagen, bara försvann.

---

Alla dessa ögon, antaganden.

Man tror sig stå fri men är bunden av sin egen båge.

Det är ett axiom som lyfter oss ur världen.
En dröm om det borttappade, det vi ständigt söker, den nödvändiga kanten som rubbar jorden. Och plötsligt som vi inser - att vi älskar jorden, vi klamrar oss fast vi jorden, aldrig har vi älskat jorden så, smakat ordet "jordbundenhet" - så ljuvligt...

---

Ännu strävade han i staden. Sin egen stad. Nej inte hans egentligen - hans sons, liksom hans fars stad hade tillhört honom.