Jag vred mig, olustig till mods, på den blekt gröna stolen i hans kök. Hans ord hade slagit mig så hårt i mellangärdet, precis där revbenen möts, att jag nätt och jämnt skulle kunna ta ett nytt andetag. Min blick var grumlig av brännheta tårar och jag försökte febrilt få lungornas kollaps att hävas och tårarnas hotande flöde att hejdas genom att bara sitta som paralyserad. Det fungerade väldigt dåligt.

Lukten av matos låg ännu tät i köket. Kanske hade han stekt falukorv, kanske blodpudding. Det var en av hans favoriter och jag tyckte mig se en tallrik med rester av just denna hans favorit i diskhon. Över bordet låg uppsprättade kuvert med olika företags namn och logor på. El, hyra, sjukvård, telefon. Räkningar och information i en nogräknad röra. Han hade sina system, jag visste det.

Svetten bröt ut i stora fuktiga pärlor längs hårfästet och längs ryggraden lämnade ilande kalla kåra spår av rakbladsvassa nervkittlingar. Ljuset från lysröret i taket sved i mina ansträngda ögon och andningen hade ännu inte hittat rätt.

Jag knöt mina svettiga händer om och om igen, kände illamåendet ta över i mellangärdet och tvinga upp det jag förmodligen ätit till unch, men glömt för flera timmar sedan. Jag rusade in på toaletten och kräktes. Tårarna rann, näsan också och jag ville inte någonsin känna något igen. Aldrig mer. Aldrig mer.

När jag utmattad och färdigspydd låg på golvet i badrummet hörde jag hans steg utanför dörren. Han vankade av och an, längs hallens golv. Jag kunde känna hans andning in igenom den stängda dörren, kände hans svala andedräkt mot min hud. En svag aning tuggummi.

Det borde aldrig ha hänt, aldrig. Jag skulle varit på min vakt, haft koll. Jag hade alltid koll. Det var hans fel, allting var hans fel. Jag hade velat göra honom stolt, ge honom en anledning att orka en ny dag när modet svek honom. Jag hade funnits där, alltid. Alltid! Livet hade varit svårt ibland, andra gånger ännu svårare. Ändå hade han lyckats ta sig genom sina svåra beslut i livet. Lagt av med spriten. Han hade verkligen lagt av med den. Jag misströstade många gånger då han haft återfall, som de kallade det. Han kallade det för att vara sugen. Han var sugen.
Ja, nog fan hade han varit sugen.

Genom operationer, svåra. Andra ännu svårare. Genom uppbrott i livet från vänner. Ensamhet och så slutligen nya vänner. Bra vänner. De som kom och hälsade på utan att vilja ha något för det. Ingen sprit, inget olagligt. Han var sig själv igen. Bodde i en ren och hyfsat snygg lägenhet. Jag köpte gardiner till köket. Det blev hemtrevligt med lite färg, hade han sagt, och bjudit på en god kopp kaffe.

På badrumsgolvet i hans lägenhet låg jag och lät mitt liv flimra förbi under stängda ögonlock. Blodsmak och rester av magsyra i munnen blandat med torkade tårars salt längs kinderna var en verklighet jag inte ville kännas vid just nu.

Jag ville berätta för honom om den nya framtiden som väntade oss. Mina steg längs parkens grusade stigar hade varit lätta och fulla av lycka. Äntligen skulle vi leva som alla andra. Jag hade ringt honom efter jag hade varit på sjukhuset. Ville berätta för honom om mitt glädjande besked. Han ville att jag skulle vänta med den glada nyheten jag hade på hjärtat tills jag kom hem till honom. Jag stannade till på Ica Supermarket och köpte en bukett tulpaner och en ask choklad. Det kändes bra att få fundera i tankarna på hur jag skulle berätta för honom. Jag kunde se hans glada ansikte framför mig redan.


Han berättade sin nyhet först. För att ta det dåliga först och sedan glädjas åt det goda, sa han. Jag kommer aldrig kunna förstå hur han trodde att vi skulle kunna glädjas efter hans ord.

Cancer. Läkaren gav honom inte mer än sex månader att leva.

Efter det blev livet aldrig mer detsamma.



Barnet i min mage kommer aldrig att få träffa sin morfar.