- Jag vill basta men det går inte. Bastu är överfull, till bristningsgränsen, av blå bollar.

Min blick möter dina tomma ögon och jag undrar vad du egentligen pratar om. Jag förstår orden men kan inte för mitt liv begripa vad de vill säga. Rummet är svalt. Golvet kallt och du har dina innetofflor på. Grå och lite snedslitna på hälarna. Du har alltid gått lite ojämnt.
Din pyjamas är solkig och vikten du en gång hade att fylla ut den verkar ha runnit av dig sedan jag sist var här. Nu är bomullstyget bara urtvättat och för stort. Som ett väl använt samvete. Till sist faller det väl bara sönder i bitar, antar jag. Är det vad du väntar på? Trasig pyjamas och samvetsspillror över golvet. Du sitter på sängkanten och låter dina trötta ben hänga i luften utan en antydan till att vilja nudda golvets ljust gröna linoleummatta.

Hastiga steg i korridoren skyndar för att stänga av ett larm som börjat pipa två dörrar bort. I vinddraget som drar in igenom rummets öppna dörr kan jag känna lukten av soppa. Varm kryddig Minestronesoppa med grovt bröd till. I det larmande rummet är det nu lika dött och livlöst som de beigemålade väggarna utan tavlor, med bara en liten terrakottafärgad bård tjugo centimeter från taket.

Dina ögon letar i luften efter något. Du säger inget. Munnen rör sig lite, dina nariga läppar verkar vilja forma ord, men det kommer inget ljud. Ögonen söker något att fastna vid, en tanke eller kanske ett välbevarat minne någonstans i gömmorna där livets gång inte längre kommer åt. Jag orkar inte se, det smärtar mig ända in i själen att se dig så här. Utan liv, utan lust. Medvetenheten om allt som gått dig förlorat skonar dig med sin frånvaro och det är jag tacksam för.

Radion spelar klassisk musik på behagligt låg volym. Ett stycke av Grieg, tror jag. Det där med klassisk musik är inte riktigt min starka sida, har aldrig varit. Ändå spelas det alltid här. Kanske det har en lugnande inverkan? Jag hoppas det. Det lugnar mig och jag sätter mig bredvid dig på sängen en stund utan att göra annat än lyssna till dina lugna, sträva andetag.

Utanför faller ett kallt regn. Det är oktober och väderleksrapporten ser lika grå ut varje dag. Ett sorgligt väder täcker världen med tunga tårar av vemod. En stark vind av oro drar över landet och lämnar sorg i sina spår. Människor flyr gatorna i de kalla våta städerna för att värma sig inomhus, om så bara rent kroppsligt. Många själar finner aldrig den värme de förtjänar. Det gör mig ledsen att bära så tunga tankar. Det är en svår dag.

Du lyfter din högra hand, ler åt någonting du funnit i ditt inre. Låter handen följa något du upplevt för längesedan. Ett minne av liv. Kärleksfulla rörelser, som att smeka någon kär väns kind. Du ler ännu men från dina blinda ögon rullar tårarna, långsamt nerför dina åldriga kinder. Du märker det inte. Leendet värmer din själ och du längtar hem.

Jag tar din hand, håller den försiktigt i min. Det är dags att ta farväl nu, vännen. Detta är mitt sista besök här. Imorgon kommer någon annan att finnas här. Du och jag har en tid att passa. Vi ska till en bättre värld. En värld där dina ögon ser ditt hjärtas kärlek och där värmen för alltid finns i din själ. Kom nu, vännen. Det är dags.

Klapprande fotsteg rusar till rum 24 på tredje våningen. Larmet har gått. Liselott är först in på rummet. Gamle Erik ligger kvar i sängen, som om han bara lagt sig tillrätta för att vila. Hans kropp är ännu varm och på golvet ligger hans högra innetoffel som har fallit av foten. Han ler. Liselott tar Eriks hand, håller den en stund och låter honom få vila.