Så här är det.
För det första tänker jag inte alls gå med dig ut i öknen. Där är det bara sand, sand och sand. Och så kan jag storyn redan. Du går dit ut och slutar äta, dricker halvljummet vatten, tvättar dig inte på dagar och nätter och luktar kamelbajs eftersom du eldar med den varan för att inte frysa ihjäl om nätterna.
För det andra vet jag redan vad du ska göra där ute, och jag är inte intresserad. Du sitter där, och jag sitter bredvid. Du visar mig allt guld i hela världen, alla rikedomar en människa kan önska sig. Allt det du skulle kunna få om du bara sa halvsju. Du visar mig hur det skulle vara möjligt för dig att bli världshärskare och lägga hela världen under dig. Och du visar mig att det visst går att leva för evigt. Du skulle kunna det, och alla andra också.
Och sedan, när du visat mig det, säger du nej till alltihopa och går hem.
Jag förväntas traska efter dig som en liten skugga som förlorat femton kilo på fyrtio dagar. Och så ska jag förstå, att det är det som är lyckan i livet. Att gå efter dig.
Men jag vet ju hur det blir med det också. Vartenda år likadant.
Då ska du dö och jag ska bli så ledsen så att jag nästan inte orkar leva. Tills du får liv igen, och då ska jag bli så glad att jag nästan dör. Kan du inte bara fortsätta leva helt enkelt? Tills du dör som alla andra. Så jag får sörja färdigt någon gång.
Just det.
Så jag får sörja färdigt någon gång