Jag träffade en tant på stan idag.
Hon sa:
-NejMen, Hej, Du är ju nästan som jag.
Men jag sa:
-Du är ju gammal och rynkig ju.
Hon sa:
-Jo, Jag är precis som du.
-Nej, men det är inte sant.
-Jo, För jag hade också blåa byxor, innan jag blev tant.
Jag stirrade in i hennes ögon av porslin.
-MenMen, Sa jag.
Framtiden är ju din.
Hon nickade, men hennes ögon blev blankare än förut.
-Det är sant, Sa hon.
Men snart är ändå allting slut.
-MenMen..Sa jag.
- Kom så går vi, det är en fin dag.
Jag kollade djupt i hennes kristall ögon, Som gjorda av porslin.
Och sa:
-Din framtid är min.
Sen gick vi till Bobbys,
Tog tåget en sväng.
Sen vi köpt BlåaByxor, gick PorslinsTanten som en Mannekäng.
Vi var glada minns jag.
Lät ingen hindra vår dag.
Vi åkte till Göteborg satt på Café.
Sprang innan vi ätit, så mycket att se.
Hon köpte ett nitbälte, och en tröja med Luva,
Hon skrek högt i Slottsparken:
-MEJ KAN INGEN KUVA.
Vi åkte hem sent.
Jag somnade hemma och i själen kändes helt rent.
Jag gick ut, i luften av kristall.
Sen hittade jag PorslinsTanten under en tall.
Hon låg still, Blundade och log.
Ja, PorslinsTanten Var lycklig när hon dog.