En dag kom varslet om hans död
och slog sig ner hos oss och stal vår glöd

Livet blev en vandring lång och svår
men kärleken den växte år från år

Svärdet hängde alltid över oss
från sjukdomshelvetets koloss

Dagen kom som blev den sista
då jag honom skulle mista

Marken rycktes undan där jag stod
I kroppen rusade mitt blod

Min älskade så tunn och svag
och där så menlös, där stod jag

och kände hur mitt liv rann bort
Vår kärlekssaga blev för kort

I sorgens land är det så kallt
längtan överskuggar allt

Vackra minnen har jag många
men likafullt är dagar långa

Och helgen ensam är så trist
och jag säger nu till sist

Var tacksam du som ej din kära mist
Vara ensam är så enahanda trist