Som barn blev vi lärda att "frukta och älska".
Nu tycker jag detta är tveksam rotvälska.
Själv började jag faktiskt tidigt att sukta
efter en sorts kärlek man ej måste frukta.

Om fruktan för straff vore egg på den kniv
som avgjorde hur man ska leva sitt liv
Då hade jag sannolikt blivit helt galen
och struntat komplett i förnuftet, moralen.

Den lycka jag känner byggs ej på förbud.
Det är inte möjligt när kärlek är Gud!
Och ett av de vackratse orden jag vet
är helt fritt från skuld. Det är Medmänsklighet.