Du sa att kärlek är att våga
släppa taget och falla
för varandra
Mina händer var alltid kalla men
du kysste mina tankar
lyckliga igen
Du hade en frånvaro i blicken
som jag aldrig ville se så
jag kramade bara din hand
hårdare


Kärlek är att våga
falla sa du
och jag föll för dig

hejdlöst handlöst hjälplöst


Jag föll
på en gång och
hann aldrig uppfatta
mörkret bakom
dina ögonfransar
Du lekte med mitt hår och
strök sakta undan
saknaden
ur mitt ansiktet
men dina tankar
höll sig undan
och lät mig inte
komma nära


Sorg förändrar
människor sa mamma
när hon sydde in
min prickiga klänning
Jag skrattade för då var det
en tid av prickiga klänningar
och flädersaft
och ingen annan
hade någonsin strukit
saknaden ur mitt ansikte
så som du
Ingen kunde undgå
svärtan
i dina ögon
men då drömde jag
fortfarande
om mjuka famnar
och vackra ord



Då och då skrämdes jag av din tomhet
och smärtan som alltid lyste igenom
Jag undrade förtvivlat om jag skulle känna sorgen
genom din hud om jag sakta strök dig
över armen



Din tystnad gjorde mig
galen
och jag tänkte
om det här är kärlek
så vet jag inte
hur mycket längre
jag orkar älska
Min prickiga klänning var
fortfarande för stor
men det var ingen idé att
sy in igen den för
det var så mycket annat som
var förstort ändå


Ditt leende
nådde sällan upp
till dina ögon längre men
jag ville inte ge upp dig
kunde inte ge upp dig
Längtade efter det pärlande
i ditt skratt och de små groparna
i dina kinder
Alla problem kändes
oändligt stora
och jag ville skrika till mamma att
snälla, kan du sy in livet lite
för det känns som
det inte passar mig






















Jag vill se dig skratta igen för jag går sönder utan ditt leende