Berätta när andningen når till min lunga,
När luftens kristall finner väg till min mun?
Men tjärnen är tyst mot min dövade tunga,
Och svalkar där luften är tunn.

Från blommande mossa det väter på benen
Trots febern förtär mig som kolet i smedjan.
När allt man har kvar är den gravsatta stenen
Hur finner man nyckeln till kedjan?

Nu dansar det kråkor en bal i mitt torp
Och rummet står tomt i en ekande era.
Min kakofoni är en nickande korp,
Mitt hjärta en klump utav lera.

Beskyddad från solen jag hukar mot spegeln
Och följer de ringar som tårarna gör.
I trädsiluetterna anar jag regeln
Som håller mig fången och skör.

Jag kysser dess vatten och flyter mot djupet
Sen sjunker så stilla där mörkret är störst.
Och kanske jag finner vid randen av stupet
Den botten som släcker min törst.