När tårar smämmar över,
så visas det inte alltid öppet.
när ilska närmar sig,
så visar man det i våld.
då kan man resonligt nog,
inte sluta i destuktiva tankar.
flykten tilltar och elden blir åter ens vän,
då tar det primitiva över,
ett begär av eld tar över alla tankar.
självömkan är det enda alternativ.
sittandes bränner denne sin kropp,
sin själ, kicken som har väntat så länge,
på att få en chans att överta.
brännmärkt och tankar på att allt är svart,
lyckan drog när åldern steg.
glädje, sorg, vrede, medkänsla,
allt är en tanke blott i ett rum av oöndligt mörker.
kicken dödar allt ont,
men frågor uppkommer.

vilka? det kan man aldrig va helt säker på...