om jag kunde ta mig ut genom ett litet hål i mitt läckande liv
bara för en kort stund
stå utanför kaoset, allt jag inte förstår
och titta på solen som bara vacker, ingen baktanke
titta tillbaka in med perspektiv på tillvaron som en vuxen människa
för allt är logiskt med rätt infallsvinkel
och allt är svart om alla andra ser livet i vitt och ljus

men så är det inte
jag har en massa hål i själen men de leder inte till någon fristad
det bara smärtar att ta nästa steg och gråten inombords fastnar halvvägs sackar mina steg
och tar ton genom min tystnad, säger inget istället för att missförstås, och missförstås därigenom, för att jag inte säger något.
och just där finns mitt moment 22
de kan ju inte läsa mina tankar