Du såg på min rosa bubbla och undrade hur den någonsin kunnat bildas.
Du tog tag i den med svarta fingrar och spräckte den.

Du raserade hela min värld och lämnade mig ensam med spillrorna.
Du dödade allt som var bra och lämnade ingenting annat än en krossad människa.

Saknaden efter dig svider som ett öppet sår i knävecket fullt av grus som skaver vid varje rörelse.
Jag försöker röra mig försktigt så att det inte ska kännas, undvika att tänka på dig som om du aldrig fanns men ständigt påminns jag om att det fanns någon som fyllde ut mitt tomrum och gjorde mig fulländad.

Någon fanns men nu är han borta och jag förstår inte hur jag ska fylla mina dagar, mina nätter utan dig?

Hur kunde du?

Jag är inte längre hel, jag är halv och trasig..
Som en fotboll med hål i som ingen längre vill leka med, använd och dålig..
Redo att bytas ut.
Värdelös.

Jävla mig.
Jag tillät mig själv att tycka om dig och jag gjorde det ordentligt.